söndag 22 juni 2014

En märklig dag.



Vissa dagar etsar sig fast i ens minne.
Dagar som aldrig kommer att bli lik någon annan dag.
Den dag jag tänker på var faktiskt vår bröllopsdag,
men tid för firande fanns inte i våra tankar.

Om ni orkar läsa en sann historia, som är helt otrolig
om en dag i mitt liv som är den märkligaste av alla,
så börjar berättelsen här.
Jag skriver ner den för att den ska finnas tillgänglig
i framtiden för mina barn, så de kan minnas den.
Och för att jag vill dela med mej till er.

Vi befann oss i vår sommarstuga.
Året var 1998 och datumet 15 juli, vår trettioförsta bröllopsdag.
Vi hade allt annat i huvudet än att fira
för mannen som varit sjukskriven några månader hade en tid på 
lasarettet i vår hemstad för en röntgenundersökning.
Vi packade ihop och åkte hem, men hade för avsikt att åka de tjuogo milen tillbaks samma dag.
Jag hade semester.

Här började allt när vi kom hem.
Mannen åkte iväg och jag stannade hemma för att ta hand om en massa tvätt.
Det bar sig inte bättre än att han av någon anledning
placerade sin plånbok på bilens tak,
gick in i garaget för att hämta något och åkte iväg sedan.

Hur det gick på sjukhuset minns jag inte,
men det var inte förrän han kom fram som han upptäckte att plånboken fattades.
Som tur är finns det ärliga människor!
Plånboken hittades av några som hörde av sig per telefon.
Vilken lättnad.
Men vissa viktiga papper hade ramlat ut och vi tillbringade
en bra stund med att leta längs med vägen efter dessa.
Vi hittade vissa, tala om tur!

Vid sjutiden på kvällen begav vi oss så tillbaka.
Med ren tvätt i bagaget och plånboken var med denna gång..
Det var en kylig julikväll.
Bara 15 grader hade temperaturen nått upp till under dagen.
Det skulle ta dryga två timmar innan vi var framme.

När vi närmade oss staden som låg söder om vår stuga tog vi en genväg.
 En mindre väg för att komma fram fortare.
Men genvägar är senvägar.
Orten vi körde genom var Döderhult och den lilla vägen slutade på E22:an.
Vi kom där i skymningen, solen hade inte visat sig på hela dagen.
Vi var trötta och längtade efter att vara framme.

Men då, där vid vägkanten skymtade något.
Vad var det?
Vägen var rak och vi såg något på långt håll.
Vi kom närmre, saktade in och då såg vi.
En liten, liten flicka stod där.
Naken så när som på en blöja och en napp i munnen.
Mitt i ett skogsparti och alldeles ensam.
Vi stannade och jag öppnade bildörren.
Vår hund började skälla och skrämde den lilla varelsen ännu mer.
Hon skrek alldeles förtvivlat efter mamma.

Klockan var närmre halv tio på kvällen
och vi förstod att det stod inte rätt till.
Inga hus hade vi kört förbi på ett tag, så vad skulle vi göra?
 Jag lyfte upp den lilla flickan och försökte trösta så gott jag kunde.
men hon bara grät i sin förtvivlan efter mamma.

Vi bestämde att vi måste ta med henne och körde sakta fram på vägen
 i hopp om att träffa på någon mer eller få syn på ett hus.
Efter några hundra meter dök ett hus upp och i trädgården låg leksaker.
Vi blev ganska lättade och hoppades att det var här som flickan hörde hemma.

Med henne i famnen gick vi och ringde på.
Jag minns att de där minuterna innan dörren öppnades var en enda lång väntan.
Vad skulle vi göra om vi inte hittade hennes föräldrar?
Så öppnades dörren och en kvinna och en man tittade undrande på oss.

Vi berättade vad som hänt och undrade givetvis om det var här som hon hörde hemma.

Nej, sa de, vi känner inte igen henne.

Då dök deras lille son upp i dörröppningen, ungefär fem sex år gammal.
Men det är Sebastians lillasyster!
Hon är på dagis!
Vilken lättnad!

Kvinnan och mannen visste ungefär var Sebastian bodde
och lovade att försöka hitta dit.
Vi lämnade den lilla flickan i deras beskydd.
Lättade och i hopp om att allt skulle lösa sig.

Dagen därpå sökte vi upp huset där vi lämnat flickan.
Vi ville veta att det hade slutat lyckligt så flickan hade kommit till rätta hemma igen.
De hade tagit henne i bilen och kört till det område där de trodde att hon bodde.
Och flickan hade känt igen pappans bil och pekat på den.

Föräldrarna hade varit ute och letat då de upptäckte att flickan var borta,
men de hade letat på fel ställe.
Letat på ett helt annat håll.

Visst kan man tycka att det var märkligt att vi skulle komma just där,
 den väg som vi vanligtvis inte brukade ta.

När vi stod där och pratade med kvinnan i huset kom en bil inkörande på gården
och en kvinna steg ur med en blomma i handen.
Det var den lilla flickans mamma som kom med en blomma till 
den som hittat hennes dotter.

Jag minns så väl att vi fick blomman och den andra kvinnan kortet hon hade skrivit.
Visst var det märkligt att mamman skulle dyka upp precis när vi var där!!

Vi fick veta att lilla Erika, som flickan hette,
hade suttit tillsammans med sina fyra syskon och tittat på tv.
Föräldrarna var ute.
Då hade Erika smugit ut alldeles ensam och gått vilse.
Hon var en bra bit hemifrån, en liten barfotatös i den kalla sommarkvällen.

Det är nästan så det går en rysning genom mej när jag tänker tillbaka på
vad som kunde ha hänt om vi inte tagit den vägen.

Det var en märklig dag.






16 kommentarer:

  1. Vilken märklig händelse. Jag förstår att den har etsat sig fast i ditt minne. En sån tur att ni valde just den vägen.

    SvaraRadera
  2. Vilken helt fantastisk berättelse du delar med dig av! Ibland finns det nog en liten hand som styr, det är jag övertygad om. Har ni haft någon kontakt med tösen efter händelsen? Hon kanske minns... eller inte.
    Hoppas ni har en fin söndagskväll. Och grattis till din 10-poängare! Jag rekommenderar verkligen ett besök.

    Kramar från Eva-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, vi har inte haft kontakt med tösen sedan det hände och jag tror inte att hon kan minnas. Hon var ju mellan två och tre år bara, nu måste hon ha kommit upp i tonåren...
      men visst skulle det vara roligt att få träffa henne. Tack för att du gillade min bukett, blommor från trädgården.

      Radera
  3. Glömde säga att din bild är en av de vackraste jag sett...

    SvaraRadera
  4. Ja hjälp, nu kommer jag ihåg när ni berättade detta! Sådana underliga dagar när saker sker som man inte riktigt begriper, och det nästan känns som om någon högre makt styr. Så häftigt och man glömmer det aldrig! Och jag måste säga vilken vacker bild på en underbar sommarbukett! Kramis!

    SvaraRadera
  5. Det finns en mening med det mesta här i livet..Just den dagen var det meningen att ni skulle ta "senvägen" för att just lilla Erika skulle hittas och komma till rätta. Att hon skulle hittas av ärliga personer som ville henne väl...vilket inte är självklart idag. Jag fick "tuppaskinn" över hela kroppen när jag läste din berättelse.
    Fick även knotter av din vackra bild...!!
    Kram kram

    SvaraRadera
  6. Vilken historia! Och vilken fruktansvärd stund det måste ha varit för föräldrarna till flickan!
    Nog finns det en mening ibland med det som sker! Jag har själv lagt handväskan på taket när jag var på semester på Gotland och åkt iväg. Det var en mardröm innan den kom tillträtta med plånbok och nycklar, även då av en ärlig människa. Något litet hittebarn fanns dock inte med i den historien, tack och lov.
    kram M.E

    SvaraRadera
  7. Vilken underlig och underbar historia som tack vare er fick ett lyckligt slut.
    Plånbok på taket . . . . det känner jag igen, men det var inte jag !!!!
    Kram Eva

    SvaraRadera
  8. Tack för att du delade med dej av denna fantastiska historia. Jag blev helt betagen! Tur för världen att det finns vänliga männisor som er!

    SvaraRadera
  9. Märkligt på många sätt, kanske det är meningen att vi inte ska förstå allt som händer. Men vilken oerhörd tur att just ni fann den lilla flickan! Och sedan att mamman dök upp precis när ni var där, ett lyckligt slut!
    Så passande med den vackra bilden!

    Kramar
    Cia

    SvaraRadera
  10. Du verden , det var en virkelig fengende og spennende historie . Enda bra at det gikk godt til slutt !!! Den opplevelsen glemmer dere nok aldri nei , den var spesiell . God ny uke til deg ! Klem

    SvaraRadera
  11. Det är mening med allt som sker och tur för den lilla flickan att ni bestämde er för genvägen.
    Ha en bra måndag!
    Kram, Monica från MINA TVÅ HEM

    SvaraRadera
  12. Men vilken historia.. Det hade kunnat bli en riktig deckare.. Vilket minne..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  13. Verkligen en säregen dag... och en väl skriven berättelse. Tillfälligheter som ger en knotter på kroppen. Ödets vägar.....och genvägar....så det kan bli ibland. Och bra trots allt.

    Mvh,
    Lotta
    lottasskaparkraft.blogspot.com

    SvaraRadera
  14. Men oj, vilken historia. Och vilket skönt slut. Ibland är det bara meningen att man ska befinna sig på ett visst ställe vid en viss tidpunkt.
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  15. Ryser när jag läser din historia!
    Ibland gör tillfälligheter att det händer så märkliga saker , man undrar vad, vem s styr. Vilken otrolig tur att ni hittade den lilla flickan.
    Så bra skrivet av dig också.

    Kram Anncathrine

    SvaraRadera

Kul om du vill lämna ett litet spår när du har tittat in! Jag blir så glad för varje kommentar.. Nu får även du som inte har någon egen blogg möjlighet att kommentera. Hur länge beror på vad som händer. Men tag chansen och skriv en liten hälsning nu. Alla gulliga kommentarer mottages tacksamt!