Vissa dagar etsar sig fast i ens minne.
Dagar som aldrig kommer att bli lik någon annan dag.
Den dag jag tänker på var faktiskt vår bröllopsdag,
men tid för firande fanns inte i våra tankar.
Om ni orkar läsa en sann historia, som är helt otrolig
om en dag i mitt liv som är den märkligaste av alla,
så börjar berättelsen här.
Jag skriver ner den för att den ska finnas tillgänglig
i framtiden för mina barn, så de kan minnas den.
Och för att jag vill dela med mej till er.
Vi befann oss i vår sommarstuga.
Året var 1998 och datumet 15 juli, vår trettioförsta bröllopsdag.
Vi hade allt annat i huvudet än att fira
för mannen som varit sjukskriven några månader hade en tid på
lasarettet i vår hemstad för en röntgenundersökning.
Vi packade ihop och åkte hem, men hade för avsikt att åka de tjuogo milen tillbaks samma dag.
Jag hade semester.
Här började allt när vi kom hem.
Mannen åkte iväg och jag stannade hemma för att ta hand om en massa tvätt.
Det bar sig inte bättre än att han av någon anledning
placerade sin plånbok på bilens tak,
gick in i garaget för att hämta något och åkte iväg sedan.
Hur det gick på sjukhuset minns jag inte,
men det var inte förrän han kom fram som han upptäckte att plånboken fattades.
Som tur är finns det ärliga människor!
Plånboken hittades av några som hörde av sig per telefon.
Vilken lättnad.
Men vissa viktiga papper hade ramlat ut och vi tillbringade
en bra stund med att leta längs med vägen efter dessa.
Vi hittade vissa, tala om tur!
Vid sjutiden på kvällen begav vi oss så tillbaka.
Med ren tvätt i bagaget och plånboken var med denna gång..
Det var en kylig julikväll.
Bara 15 grader hade temperaturen nått upp till under dagen.
Det skulle ta dryga två timmar innan vi var framme.
När vi närmade oss staden som låg söder om vår stuga tog vi en genväg.
En mindre väg för att komma fram fortare.
Men genvägar är senvägar.
Orten vi körde genom var Döderhult och den lilla vägen slutade på E22:an.
Vi kom där i skymningen, solen hade inte visat sig på hela dagen.
Vi var trötta och längtade efter att vara framme.
Men då, där vid vägkanten skymtade något.
Vad var det?
Vägen var rak och vi såg något på långt håll.
Vi kom närmre, saktade in och då såg vi.
En liten, liten flicka stod där.
Naken så när som på en blöja och en napp i munnen.
Mitt i ett skogsparti och alldeles ensam.
Vi stannade och jag öppnade bildörren.
Vår hund började skälla och skrämde den lilla varelsen ännu mer.
Hon skrek alldeles förtvivlat efter mamma.
Klockan var närmre halv tio på kvällen
och vi förstod att det stod inte rätt till.
Inga hus hade vi kört förbi på ett tag, så vad skulle vi göra?
Jag lyfte upp den lilla flickan och försökte trösta så gott jag kunde.
men hon bara grät i sin förtvivlan efter mamma.
Vi bestämde att vi måste ta med henne och körde sakta fram på vägen
i hopp om att träffa på någon mer eller få syn på ett hus.
Efter några hundra meter dök ett hus upp och i trädgården låg leksaker.
Vi blev ganska lättade och hoppades att det var här som flickan hörde hemma.
Med henne i famnen gick vi och ringde på.
Jag minns att de där minuterna innan dörren öppnades var en enda lång väntan.
Vad skulle vi göra om vi inte hittade hennes föräldrar?
Så öppnades dörren och en kvinna och en man tittade undrande på oss.
Vi berättade vad som hänt och undrade givetvis om det var här som hon hörde hemma.
Nej, sa de, vi känner inte igen henne.
Då dök deras lille son upp i dörröppningen, ungefär fem sex år gammal.
Men det är Sebastians lillasyster!
Hon är på dagis!
Vilken lättnad!
Kvinnan och mannen visste ungefär var Sebastian bodde
och lovade att försöka hitta dit.
Vi lämnade den lilla flickan i deras beskydd.
Lättade och i hopp om att allt skulle lösa sig.
Dagen därpå sökte vi upp huset där vi lämnat flickan.
Vi ville veta att det hade slutat lyckligt så flickan hade kommit till rätta hemma igen.
De hade tagit henne i bilen och kört till det område där de trodde att hon bodde.
Och flickan hade känt igen pappans bil och pekat på den.
Föräldrarna hade varit ute och letat då de upptäckte att flickan var borta,
men de hade letat på fel ställe.
Letat på ett helt annat håll.
Visst kan man tycka att det var märkligt att vi skulle komma just där,
den väg som vi vanligtvis inte brukade ta.
När vi stod där och pratade med kvinnan i huset kom en bil inkörande på gården
och en kvinna steg ur med en blomma i handen.
Det var den lilla flickans mamma som kom med en blomma till
den som hittat hennes dotter.
Jag minns så väl att vi fick blomman och den andra kvinnan kortet hon hade skrivit.
Visst var det märkligt att mamman skulle dyka upp precis när vi var där!!
Vi fick veta att lilla Erika, som flickan hette,
hade suttit tillsammans med sina fyra syskon och tittat på tv.
Föräldrarna var ute.
Då hade Erika smugit ut alldeles ensam och gått vilse.
Hon var en bra bit hemifrån, en liten barfotatös i den kalla sommarkvällen.
Det är nästan så det går en rysning genom mej när jag tänker tillbaka på
vad som kunde ha hänt om vi inte tagit den vägen.
Det var en märklig dag.