lördag 25 januari 2014

Varsågod nästa!



Tack för alla fantastiska kommentarer som jag fått på mitt tandläkarbesök!
Jag har läst dem flera gånger och noga och satt mej in i era situationer.
 Jag har genom dem blivit påmind om min tid när jag arbetade inom tandvården.
Det har även fått mej att tänka på hur det var för mej själv.

Jag hade aldrig besökt tandläkaren förrän i första klass.
Så var det på den tiden, i början på 50-talet.
När det så var dags i första klass
 hade man ju hört en hel del skräckhistorier om tandläkarbesök.
Jag gick de första skolåren i en lite skola, en kyrkskola,
med sockenkyrkan alldeles intill.
Jag hade 5 km dit och ytterligare 5 km till närmsta samhälle.
Där fanns Folktandvården.
Dit slussades vi ungar till vårt första tandläkarbesök
i en gammal Volvo-droska.
Sådär en fem sex ungar i en taxibil utan någon vuxen.
Ni må tro att vi skrämde upp varandra inför besöket.

Väl avdumpade i tandläkarmottagningens väntrum,
satt vi där rädda och visste inte vad som skulle hända med oss.
Det luktade så konstigt.
Visst tycker ni det också!?
Tandläkarväntrum har en svag lukt av nejlikeolja och rengöringsmedel.
Inne i behandlingsrummen luktar det ännu starkare.
Bara den känslan av nya dofter
 fick det att bli som en klump i magen på en liten sjuåring.
Där satt vi hela gänget och dividerade om vem som skulle gå in först.
Någon sprang och gömde sej på toaletten.
Någon kom på att var man på toaletten när sköterskan kom för att hämta
då kom man undan.
Till slut gömde vi oss flera stycken där.

Till slut fick sköterskan komma och be oss öppna toalettdörren.
Rädda, fega och med hjärtat i halsgropen minns jag att vi öppnade.
Ett gäng småtjejer som hade hört äldre syskon och kamrater
berätta de mest hårresande skräckhistorier om hur det var att gå till tandläkaren.

DÅ. Då träffade jag henne!
Hon som tröstade mej och fick mej att se henne som den snälla tandsköterskan.
Hon lugnade ner oss hela högen, fick oss att lugnt och fint
 sätta oss och vänta på vår tur i väntrummet.
Fick oss att inse att det här var något vi gjorde för vår egen skull,
 för att få hjälp med våra tänder.

Visst kändes det pirrigt i magen när vi väl satt där i tandläkarstolen
för första gången.
Helt övergivna av syskon, mamma och pappa och t.o.m. fröken.
Alldeles ensam för första gången i livet.
Men då var HON där så trygg, så trygg.
Jag kan minnas än idag hur det kändes att bli pumpad högt upp i stolen
av den manlige tandläkaren
 Han var flintis och hade munskydd av tyg
och min tanke när jag såg honom var att han såg ut som en slaktare.
Jag kan minnas än i dag känslan av att få den varma spegeln i munnen.
Spegeln som värmdes i lågan från spritlampan som stod på brickan framför mej.
 Men då stod HON där bredvid.
Det var då jag bestämde mej.
Eller i alla fall så såddes det lilla fröet i mej, som gjorde att jag ville bli som HON.
En snäll tandsköterska som tog hand om rädda barn.
Det var min historia!
Så blev det också.


14 kommentarer:

  1. Hej bästa Du!

    Tack underbara du för den fina berättelsen. Kan slå vad om att du varit en alldeles underbar tandsköterska. En trygg person att luta sig mot när skräcken funnits där.

    Själv har jag tandläkarskräck och har haft det sedan jag var barn. Minns det som du beskriver det. Det där med att värma spegeln på en låga och de starka dofterna minns jag särskilt mycket. Och den vidrige och argsinte tandläkaren som skrämde mej och min syster. Det som nog satte mest skräck i mej var när min syster hade ramlat och slagit ut en framtand.

    Tandläkaren var arg och hårdhänt så till slut knep syrran ihop munnen och vägrade gapa mer. Då försökte han bända upp hennes mun. Till slut kände hon nog att hon inte orkade hålla mot längre. Så då gapade hon tvärt och bet "gubbestrutten" över fingrarna. Då blev han arg på mamma. Han vrålade att hon hade en mycket ouppfostrad dotter. Minns också att han spände ögonen i mej som för att varna mej att så gör man inte. Det slutade med att mamma tog oss båda i handen och gick därifrån. Dagen efter fick min syster besöka en annan tandläkare. Då vägrade jag att följa med. Sen den dagen, jag tror jag var 5 år, har ett tandläkarbesök varit en ren plåga. Jag brukar ligga på bakhuvudet och hälarna i tandläkarstolen. Spikrak som en planka!

    Tur att det inte är som förr ändå!

    Nu blev det en lång berättelse här av mej :o)

    Ha det bäst bästa Du!
    Kramar
    Monika

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig historia! Eller ja, den var ju något skräckfylld också, men jag kunde riktigt se er ungar framför mig, känna dofterna och hjälpanamej att han såg ut som en slaktare! Skitbra skildrat! Jag tror många av oss önskar att vi kunde bestämma oss för ett yrke sådär, nästan som ett kall. Och det är häftigt att man kan möta en människa som väcker en sådan känsla inom en, som får en att bestämma sig för att bli som henne/honom. Tack för en fin berättelse! Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Vilken fin berättelse. Tänk att såna minnen kan sätta sig så i minnet och vara klara ändå, trots att några år förflutit...hihi.
    Jag minns inte mitt första, men däremot de då jag fick dra ut fyra tänder för att det var trångt,,, det var inte kul...jag var kanske 9-10 år el nåt sånt. Oj o aj-
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  4. Den där tandsköterskan skulle jag behövt ha hos mig. Vi hade gångavstånd till folktandvården. Fröken tittade på klockan och sa till när det var dags för var en att gå dit. Liten och ensam gick jag min Golgata vandring till en folktandvård som fick antal tjänster efter hur många hål de lagade.
    Så där lagade varenda liten prick på varenda unge…
    Och jag bestämde mig för att aldrig någonsin arbeta med tänder. Tur att inte alla hade mina tankar för vem skulle då ha tagit hand om våra tänder.
    Önskar dig en fin söndag.
    Kram M.E

    SvaraRadera
  5. Åhh..Och så blev du en du också! Så underbart!! Tänk vilka vägar livet tar oss. Jag som har tänkt på vägar idag tycker att ditt inlägg passar in precis i mina tankar idag så tack för det! :)

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
  6. Å när jag läser dina rader...åhhhh vad jag önskar att det hade funnits fler som "hon", eller som du när du började jobba. För när jag gick till folktandvården, som för övrigt låg mitt på skolgården, ja då var det inte tal om att "klema" sej, utan gapade man inte tillräckligt stort så greppade den barske tandläkaren ordentligt tag i hakan och "hjälpte" till....Och där började min tandläkarskräck!! Och lite sitter den väl i fortfarande ska jag väl erkänna.
    Ha det gott!!
    Kram kram

    SvaraRadera
  7. Det du berättar ser jag precis allt framför mig, alla lukter (hemska) alla konstiga ljud m.m.
    varför kunde de vuxna inte då, särskilt tandläkarna göra som i dagen läge berätta för barn vad allt heter och som behövs för att göra en undersökning. Ja på ett lätt 'lekande' sätt.
    När vi satt i väntrummet hörde vi hur en del barn grät och skrek, har hört att de tillomed gav dem stryk, drog dem i små håret vid öronen. När deras föräldrar sedan kom och var med barnet på en undersökning var det ännu mera pinsamt för den stackars killen, att ha morsan med sig, då blev de även retade för det. Många skräck historier var faktiskt sanna, det har en del av 'skolkamraterna' berättat, det finns faktiskt en hel del som bor kvar här i Sm.stenar.
    I den *gamla realskolan' byggnads ena del och de trapporna glömmer jag aldrig.
    Det var till tortyrkammaren vi gick, många av oss mådde mycket dåligt av den behandlingen.
    Jag hade väldigt sneda tänder i underkäken, det fick jag minsann höra också, precis som det var mitt fel m.m. Sen gjorde han en tandställning som typ en protes men inte hjälpte den heller.
    En morgon hittade jag den inte, trodde jag hade svalt den, oj oj så rädd jag var innan jag fann den
    igen. Så under alla dessa år har jag kämpat med dessa zick zack tänder, det var mkt svårt hålla rent. Sen kom den förhatliga tandlossningen i dessa undertänder, nu på onsdag ska jag till tandläkaren och göra inplantat. Det kommer en tandspecialist från Gbg och gör operationen, gott slippa resa runt. Vad kan jag säga mer än att dagens tandvård skulle vi haft på 'vår tid' också,
    många äldre har fortfarande tandläkare skräck efter de 'behandlingar' man fick.
    Den rara 'hon' (tandsköterskan) skulle även jag velat ha, men hon fanns inte just då.
    Jag förstår att du blev en mkt bra tandsköterska, vilken tur barnen har nu.
    Du väckte upp många hemska tankar, min man berättar också flera otroliga episoder han sett.

    Må väl/ Eva

    SvaraRadera
  8. Vilken underbar berättelse. Det är helt klart så att det finns något som etsar sig fast i en och sår ett frö. Och så har man sitt mål utstakat.Jag kan nog säga att finns saker/händelser i min ungdom som gav mig beslutet att bli det jag blev. Också . På tal om tandsköterska är jag snart på väg dit, fast till en tandhygienist.
    Ha en fin vecka ! Kram Eva

    SvaraRadera
  9. Det var en fin historie som du fortalte . Ja mange er det som er redd for tannlegen . På barneskolen hadde vi en stor fet dundre som nærmest hang over meg i stolen og hun var heller ikke noe koselig , så det var aldri stas å gå til tannlegen. Daa vil jeg bare ønske deg en fin ny uke ! Klem klem

    SvaraRadera
  10. Så jobbigt! Hoppas verkligen att det går bra med hunden.

    Tänker på er!
    varma kramar
    Monika

    SvaraRadera
  11. Håller tummarna! Tänker på er!
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  12. Uff er hunden syk ? Håper at det går bra !!! Klem

    SvaraRadera
  13. Vilken fin berättelse.. Jag hade helt glömt det där med spegeln att man värmde upp den men nu ser jag det tydligt framför mig.. Första gången jag var till tandläkaren var mamma med mig och det enda jag kommer ihåg är att mamma blev utskälld av tandläkaren för att hon inte hade skött mina tänder..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  14. Konstigt nog har jag aldrig varit rädd för tandläkaren, trots minnet av en hårdhänt tandläkare och att man var lite rädd när man satt i bussen dit. Första gången drog han ut en tand. Det var inte roligt. Trodde aldrig det skulle sluta blöda.
    Kram Solveig

    SvaraRadera

Kul om du vill lämna ett litet spår när du har tittat in! Jag blir så glad för varje kommentar.. Nu får även du som inte har någon egen blogg möjlighet att kommentera. Hur länge beror på vad som händer. Men tag chansen och skriv en liten hälsning nu. Alla gulliga kommentarer mottages tacksamt!