Oväntad entré!

Flaggan här utanför är för att fira äldste sonen,

som fyller år idag.

När han föddes var jag inte alls beredd på det.

Kanske låter konstigt, men så var det faktiskt.

En lördagskväll, närmare bestämt den 22 april, året avslöjar jag inte

satt jag i Tv-soffan och tittade på Helgonet.

Det var sex veckor kvar av graviditeten.

Hade inte en tanke på att något skulle hända, första barnet som jag väntade.

Då gick det berömda vattnet!!

Chockad var det bara  att ringa förlossningen och rådfråga.

Det fanns ju ingen återvändo, bara att packa ihop det nödvändigaste och fara iväg.

Jag undersöktes och min man skickades hem mitt i natten.

Det skulle inte hända något, han kunde åka hem och sova.

Jag blev körd in på en sal för att övervakas.

Jag kunde inte sova.

Hade lite ont i magen, sådär lite lagom.

Framåt femtiden på morgonen hade jag krystvärkar.

Jag hade  inte fattat att det var så nära.

Hade ju som sagt aldrig varit med om det förut.

Jag ringde på hjälp och vilken fart det blev!

Efter en dryg halvtimme var min förstfödde född,

bara dryga två kilo och med ej färdigutvecklade lungor.

Det blev några dramatiska dygn innan vi kände att vi skulle få behålla honom.

Men så vände det och andningen blev normal.

Den 19 maj kunde vi hämta hem honom.

Det var först då som jag kände att jag blivit mamma på riktigt.