onsdag 20 mars 2013

Julie, i stället för.....

När jag låg vaken inatt och trängdes med Julie i min säng
tänkte jag att jag ska skriva om henne,  när det blir morgon.
Inte ett ord om att det är vårdagjämning och att snöstormen fortgår.
Utan jag tänkte skriva om att vår lilla Julie är nämligen i ställer för vår Maggie.
Precis som jag själv är i stället för min storebror.
För att han dog när han bara var åtta år
och egentligen hade hela livet framför sig.
Maggie fick bara leva tills hon precis var nio år.
Det var en mycket speciell hund
med en mycket speciell historia.
 Jag ska skriva om henne en annan dag.

Dagen efter det att vi förlorat Mggie
 började tankarna gå om vi skulle ha en ny hund.
Jag var så ledsen, så jag hade svårt att tänka mig att gå igenom en sådan saknad igen.
Men glädjen över ett nytt litet liv, tog överhand.

Så när övriga familjemedlemmar
 tyckte att vi skulle bara åka och titta på en valp,  föll jag till föga.
Och som ni som läst min blogg vet, så har vi ju en hund.
En hund som också är en cocker spaniel som Maggie,
och snart lika gammal som Maggie blev.
Det här är nog vår första bild på Julie.
Hemma, när hon upptäckte att vi också hade grönt gräs.
 
Nu lever Julie egentligen på övertid, enligt veterinären.
Efter svampförgiftning,
två fästingrelaterade sjukdomar (samtidigt),
juvertumörer och livmodersinflammation och
påverkan på lungorna, så finns hon fortfarande.
Springer, äter, är glad och pigg.

Att gosa på en mjuk matta är bland det bästa Julie vet.
 
Då gör det inget om jag får trängas med henne i sängen
så det känns som om höftlederna har gått av
när jag vaknar på morgonen
och hon ligger tätt intill mej på kudden.




15 kommentarer:

  1. Skjønne lille Julie, man blir så glad i dem. Varme tanker til deg og din hundevenn. Klem Pam

    SvaraRadera
  2. Så Søt da ! Ja det er en stri med disse dyrene du , når de blir syke, uff ikke koselig i det hele tatt. I perioder synes jeg ikke at jeg gjør annet enn å fly til dyrlegen. God onsdag til deg ! Klem

    SvaraRadera
  3. "åhh har ni OCKSÅ gräs?!" lilla snuffan! Ja det är så mysigt att ha ett djur. Ett luddigt, gosigt, keligt, snällt, busigt, sött djur som är ens bästis! Jag kan inte fatta att Julie redan nått den ålder hon har. Så fort det gick! Jag minns så väl när hon satt där på lekstugetrappen, en knubbig liten valp som undrade "ville ni inte ha mig?" när vi åkte igen efter det där första mötet. Klart vi ville! Och hur vi åkte och köpte halsband och koppel och säng - och sen återvände för att hämta hem den lilla.. Det var ju första gången vi KÖPTE hund, hihi! kram!

    SvaraRadera
  4. Åååå vilken fin hundhistoria. Ni har så gullig hund.
    Jag har haft en svart cockerspaniel på 80-talet.
    Nu har vi ju Ludde, en bichon havanaise, och visst är en hund en kär vän och familjemedlem.
    Kram ♥

    SvaraRadera
  5. Så härligt att hon trots allt det är med er, raring!
    Man står ut med det mesta bara man får ha goset kvar:)

    Ha det fint, kram Marie-Louise

    SvaraRadera
  6. Blev så rörd när jag läste om din hund. Ja dom liven ger en så mycket glädje och mys och bus. Men när de blir sjuka så vänds allt upp och ner. Så som du säger så får man vara stel i lederna om mornarna och springa och öppna dörren om nätterna men i slut ändan så ger de så mycket glädje och någon att prata med när man går där och lallar omkring. många kramar till din hund Julie
    Kram Camilla

    SvaraRadera
  7. Så skönt, att Julie mår gott, trots allt <3
    Och jag känner igen såå mycket i mitt egna liv bland de skrivna raderna i Ditt inlägg idag.

    Kramen,Eva
    .

    SvaraRadera
  8. Ett inlägg som man blir rörd när man läser. Hoppas att ni får ha Julie hos er i många år än!

    Vårvinterhälsningar
    Elisabet

    SvaraRadera
  9. Hej! Vilket fin inlägg.....och jag är så himla känslig!...okey..Jag hoppas att Julie får vara med er många år till!
    Min familj har haft två hundar när jag var yngre. Den första var finsk spets, Tomi, som vi var tvungen att ge bort men han fick ett bra hem hos bekanta på ett bondgård men senare blev han överkört. Den andra var strävhårig tax, Aki, som fick en bakre förlamning och han behövdes avliva med en spruta.
    Har en fin torsdag!
    Kram Sirpa♥

    SvaraRadera
  10. vilket fint inlägg,hoppas ni får ha henne flera år än
    kram Rosa

    SvaraRadera
  11. Har själv inte hund, men vi hade när jag växte upp så vet hur svår saknaden kan vara när "vännen" inte finns mer.
    Vi var tvungna att avliva vår ilskna terrier, hon bet alla ( särskilt barn)och mamma var livrädd att hon skulle skada någon riktigt illa.
    Men det var ett mycket svårt beslut att fatta..............

    Hoppas att din Julie får några fina år till,
    Kram Anneli

    SvaraRadera
  12. Åh så fin kärleksförklaring som du ger din fina Julie ♥
    -Har själv nyss mist en av våra hundar, så jag vet vilken smärta det innebär.
    Man får njuta över varje dag man får vara tillsammans med dom, för man vet inget om morgondagen.
    - Tack för din fina hälsning som du lämnade hos mej !
    Kram Anneli

    SvaraRadera
  13. Söta Julie, såklart hon ska hänga med, överallt! Man får ta alla dagar som en gåva. Speciellt tillsammans med äldre hundar. Som jag sagt tidigare, övertiden kan bli lång, lång... de har inte alltid rätt...
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  14. Oh, ljuvliga Julie♥ Tårar faller när jag läser...ohh jag vet precis. Din berättelse kunde nästan varit min. Vår förra hund, Oscar (strävhårig tax) men dock långt ifrån en taxs lynne,,,förutom "tax kommer strax" hihihi. Minns när dagen var där, minns när jag sa...ALDRIG mer en hund. Men såklart blev det inte så... nu har vi Nicko ...och ni har Julie. Vi får glädjas här och nu, fyllas av deras kärlek och njuta av stela leder och höfter..hahahaahha!!
    Finns ju inget härligare en att få en kall nos mot kinden på morgonen...godmorgon matte. Eller hur?
    KRAMIZ från Jaja och Nicko

    SvaraRadera
  15. Underbar kärleksförklaring till Julie och hoppas verkligen hon fortsätter vara pigg länge till.
    Sorgen och saknaden efter djur man haft lever man vidare med och bär alltid inom sig. Det brukar alltid gå lite lättare med åren och speciellt om man får in en ny liten familjemedlem som man kan ägna massor av tid och kärlek på.
    Själv börjar jag också bli lite orolig för två av mina hundar som nu är seniorer. Teo blir 8 år i sommar och Nancy blev 11 år förra veckan. Men de är fortfarande pigga och har inte speciellt stela leder än. Har jag tur så hänger de med i några år till.

    SvaraRadera

Kul om du vill lämna ett litet spår när du har tittat in! Jag blir så glad för varje kommentar.. Nu får även du som inte har någon egen blogg möjlighet att kommentera. Hur länge beror på vad som händer. Men tag chansen och skriv en liten hälsning nu. Alla gulliga kommentarer mottages tacksamt!