När jag låg vaken inatt och trängdes med Julie i min säng
tänkte jag att jag ska skriva om henne, när det blir morgon.
Inte ett ord om att det är vårdagjämning och att snöstormen fortgår.
Utan jag tänkte skriva om att vår lilla Julie är nämligen i ställer för vår Maggie.
Precis som jag själv är i stället för min storebror.
För att han dog när han bara var åtta år
och egentligen hade hela livet framför sig.
Maggie fick bara leva tills hon precis var nio år.
Det var en mycket speciell hund
med en mycket speciell historia.
Jag ska skriva om henne en annan dag.
Dagen efter det att vi förlorat Mggie
började tankarna gå om vi skulle ha en ny hund.
Jag var så ledsen, så jag hade svårt att tänka mig att gå igenom en sådan saknad igen.
Men glädjen över ett nytt litet liv, tog överhand.
Så när övriga familjemedlemmar
tyckte att vi skulle bara åka och titta på en valp, föll jag till föga.
Och som ni som läst min blogg vet, så har vi ju en hund.
En hund som också är en cocker spaniel som Maggie,
och snart lika gammal som Maggie blev.
Hemma, när hon upptäckte att vi också hade grönt gräs.
Nu lever Julie egentligen på övertid, enligt veterinären.
Efter svampförgiftning,
två fästingrelaterade sjukdomar (samtidigt),
juvertumörer och livmodersinflammation och
påverkan på lungorna, så finns hon fortfarande.
Springer, äter, är glad och pigg.
Då gör det inget om jag får trängas med henne i sängen
så det känns som om höftlederna har gått av
när jag vaknar på morgonen
och hon ligger tätt intill mej på kudden.
Skjønne lille Julie, man blir så glad i dem. Varme tanker til deg og din hundevenn. Klem Pam
SvaraRaderaSå Søt da ! Ja det er en stri med disse dyrene du , når de blir syke, uff ikke koselig i det hele tatt. I perioder synes jeg ikke at jeg gjør annet enn å fly til dyrlegen. God onsdag til deg ! Klem
SvaraRadera"åhh har ni OCKSÅ gräs?!" lilla snuffan! Ja det är så mysigt att ha ett djur. Ett luddigt, gosigt, keligt, snällt, busigt, sött djur som är ens bästis! Jag kan inte fatta att Julie redan nått den ålder hon har. Så fort det gick! Jag minns så väl när hon satt där på lekstugetrappen, en knubbig liten valp som undrade "ville ni inte ha mig?" när vi åkte igen efter det där första mötet. Klart vi ville! Och hur vi åkte och köpte halsband och koppel och säng - och sen återvände för att hämta hem den lilla.. Det var ju första gången vi KÖPTE hund, hihi! kram!
SvaraRaderaÅååå vilken fin hundhistoria. Ni har så gullig hund.
SvaraRaderaJag har haft en svart cockerspaniel på 80-talet.
Nu har vi ju Ludde, en bichon havanaise, och visst är en hund en kär vän och familjemedlem.
Kram ♥
Så härligt att hon trots allt det är med er, raring!
SvaraRaderaMan står ut med det mesta bara man får ha goset kvar:)
Ha det fint, kram Marie-Louise
Blev så rörd när jag läste om din hund. Ja dom liven ger en så mycket glädje och mys och bus. Men när de blir sjuka så vänds allt upp och ner. Så som du säger så får man vara stel i lederna om mornarna och springa och öppna dörren om nätterna men i slut ändan så ger de så mycket glädje och någon att prata med när man går där och lallar omkring. många kramar till din hund Julie
SvaraRaderaKram Camilla
Så skönt, att Julie mår gott, trots allt <3
SvaraRaderaOch jag känner igen såå mycket i mitt egna liv bland de skrivna raderna i Ditt inlägg idag.
Kramen,Eva
.
Ett inlägg som man blir rörd när man läser. Hoppas att ni får ha Julie hos er i många år än!
SvaraRaderaVårvinterhälsningar
Elisabet
Hej! Vilket fin inlägg.....och jag är så himla känslig!...okey..Jag hoppas att Julie får vara med er många år till!
SvaraRaderaMin familj har haft två hundar när jag var yngre. Den första var finsk spets, Tomi, som vi var tvungen att ge bort men han fick ett bra hem hos bekanta på ett bondgård men senare blev han överkört. Den andra var strävhårig tax, Aki, som fick en bakre förlamning och han behövdes avliva med en spruta.
Har en fin torsdag!
Kram Sirpa♥
vilket fint inlägg,hoppas ni får ha henne flera år än
SvaraRaderakram Rosa
Har själv inte hund, men vi hade när jag växte upp så vet hur svår saknaden kan vara när "vännen" inte finns mer.
SvaraRaderaVi var tvungna att avliva vår ilskna terrier, hon bet alla ( särskilt barn)och mamma var livrädd att hon skulle skada någon riktigt illa.
Men det var ett mycket svårt beslut att fatta..............
Hoppas att din Julie får några fina år till,
Kram Anneli
Åh så fin kärleksförklaring som du ger din fina Julie ♥
SvaraRadera-Har själv nyss mist en av våra hundar, så jag vet vilken smärta det innebär.
Man får njuta över varje dag man får vara tillsammans med dom, för man vet inget om morgondagen.
- Tack för din fina hälsning som du lämnade hos mej !
Kram Anneli
Söta Julie, såklart hon ska hänga med, överallt! Man får ta alla dagar som en gåva. Speciellt tillsammans med äldre hundar. Som jag sagt tidigare, övertiden kan bli lång, lång... de har inte alltid rätt...
SvaraRaderakram elsamarianne
Oh, ljuvliga Julie♥ Tårar faller när jag läser...ohh jag vet precis. Din berättelse kunde nästan varit min. Vår förra hund, Oscar (strävhårig tax) men dock långt ifrån en taxs lynne,,,förutom "tax kommer strax" hihihi. Minns när dagen var där, minns när jag sa...ALDRIG mer en hund. Men såklart blev det inte så... nu har vi Nicko ...och ni har Julie. Vi får glädjas här och nu, fyllas av deras kärlek och njuta av stela leder och höfter..hahahaahha!!
SvaraRaderaFinns ju inget härligare en att få en kall nos mot kinden på morgonen...godmorgon matte. Eller hur?
KRAMIZ från Jaja och Nicko
Underbar kärleksförklaring till Julie och hoppas verkligen hon fortsätter vara pigg länge till.
SvaraRaderaSorgen och saknaden efter djur man haft lever man vidare med och bär alltid inom sig. Det brukar alltid gå lite lättare med åren och speciellt om man får in en ny liten familjemedlem som man kan ägna massor av tid och kärlek på.
Själv börjar jag också bli lite orolig för två av mina hundar som nu är seniorer. Teo blir 8 år i sommar och Nancy blev 11 år förra veckan. Men de är fortfarande pigga och har inte speciellt stela leder än. Har jag tur så hänger de med i några år till.