När jag låg vaken inatt och trängdes med Julie i min säng
tänkte jag att jag ska skriva om henne, när det blir morgon.
Inte ett ord om att det är vårdagjämning och att snöstormen fortgår.
Utan jag tänkte skriva om att vår lilla Julie är nämligen i ställer för vår Maggie.
Precis som jag själv är i stället för min storebror.
För att han dog när han bara var åtta år
och egentligen hade hela livet framför sig.
Maggie fick bara leva tills hon precis var nio år.
Det var en mycket speciell hund
med en mycket speciell historia.
Jag ska skriva om henne en annan dag.
Dagen efter det att vi förlorat Mggie
började tankarna gå om vi skulle ha en ny hund.
Jag var så ledsen, så jag hade svårt att tänka mig att gå igenom en sådan saknad igen.
Men glädjen över ett nytt litet liv, tog överhand.
Så när övriga familjemedlemmar
tyckte att vi skulle bara åka och titta på en valp, föll jag till föga.
Och som ni som läst min blogg vet, så har vi ju en hund.
En hund som också är en cocker spaniel som Maggie,
och snart lika gammal som Maggie blev.
Det här är nog vår första bild på Julie.
Hemma, när hon upptäckte att vi också hade grönt gräs.
Nu lever Julie egentligen på övertid, enligt veterinären.
Efter svampförgiftning,
två fästingrelaterade sjukdomar (samtidigt),
juvertumörer och livmodersinflammation och
påverkan på lungorna, så finns hon fortfarande.
Springer, äter, är glad och pigg.
Att gosa på en mjuk matta är bland det bästa Julie vet.
Då gör det inget om jag får trängas med henne i sängen
så det känns som om höftlederna har gått av
när jag vaknar på morgonen
och hon ligger tätt intill mej på kudden.
.JPG)
